ENGLISH BELOW
För mindre än en månad sedan gick jag ut offentligt på Instagram och Facebook med informationen om att jag i valet 2026 kandiderar till riksdagen för Miljöpartiet. Mitt inlägg fick bra återkoppling. Ett flertal bekanta hörde av sig och delade reflektioner såsom ”äntligen rätt person på rätt plats”, ”jag visste inte ens att jag hade väntat på detta” eller ”det var väl bara en tidsfråga”. Det var få som uttryckte förvåning och ingen frågade varför jag ställer upp i valet. Inte ens kopplat till mitt val av parti.
Naturligtvis finns det några i min närhet som inte är lika uppmuntrande. Dels för att de inte tror på politiken som det bästa sättet att göra skillnad, dels för att det för några är ett uttryck för oro med tanke på hur utsatta kvinnliga politiker och offentliga personer kan vara i Sverige idag. En riksdagsplats innebär ju inte per automatik att man får en plattform eller blir offentlig, men naturligtvis finns risken för hot och trakasserier för varje människa som väljer att ta ett politiskt uppdrag.
För mig var det dock ett stort steg och inte alls lika självklart. Jag hade ångest och kände stor oro efter att jag hade lagt upp min video på Instagram. Jag har reflekterat över varför, och jag tror att det mynnar ut i flera olika delar.
Dels har jag alltid varit partipolitiskt neutral i mitt arbete. En stor del av mitt yrkesliv har varit inom FN och Röda Korset, där neutralitetsprincipen är vägledande. Dels ogillar jag den nuvarande polariseringen i det svenska samhället, där få personer som tillhör olika partier eller ens röstar på olika partier umgås och har respektfulla samtal med varandra. Sedan gillar jag överlag inte att placeras i ett fack eller att utöva identitetspolitik. Jag känner heller inte alltid igen mig i Miljöpartiets kultur eller kanske i det mer aktivistiska och klimatalarmerande uttryck som en del upplever att partiet har. Jag tror också att en del av oron är kopplad till alla de antaganden som görs om människor som är politiskt aktiva, i stort sett enbart baserat på vilket parti de väljer.
Trots det valde jag ändå att bli medlem i ett parti för mindre än en mandatperiod sedan. Trots det har jag ändå valt att kandidera till riksdagen. Varför?
För mig som är uppvuxen i Sverige har berättelsen om världens ständiga förbättring legat djupt rotad. Berättelsen om välfärden som skapas, demokratins vinster och globaliseringens framsteg. De senaste femton åren av aktivt arbete med hållbar utveckling inom flera teman och områden, och inte minst de senaste åren med fokus på vårt ekonomiska system, har gett mig en helt annan bild.
Den handlar om sårbarheten i vårt nuvarande system och alla de sätt på vilka det inte bidrar till en hållbar utveckling där människors behov möts världen över inom planetens gränser. Det har stundvis varit en chockerande, ångestladdad och existentiellt svår verklighet att navigera i. Samtidigt har jag haft förmånen och privilegiet att få arbeta med de frågor som jag brinner för. Att få bidra inom organisationer, företag och internationella organ för en positiv förändring.
Vid sidan av detta har jag dock bevittnat hur det politiska landskapet snabbt har förändrats, bara under en femårsperiod. Demokrati, yttrandefrihet, mänskliga rättigheter och internationell rätt inte bara försvagas och hotas, utan rent av motarbetas av krafter som plötsligt befinner sig i de politiska rummen och har stor makt att påverka samhällsutvecklingen mot en förödande riktning. En utveckling där människor dör i konflikter och av klimatkrisens följder, där själva fundamentet för människans överlevnad, den biologiska mångfalden, är på väg att förstöras, och där kvinnors och andra gruppers rättigheter, rättigheter som Sverige och världen gjort enorma framsteg kring på bara två generationer, inte längre värnas eller efterlevs.
Jag upplevde att jag helt enkelt inte kunde sitta och titta på när grundläggande principer om mänsklig värdighet, det viktiga arvet efter andra världskriget om samverkan för fred, samt vetenskapliga insikter om människans överlevnad på planeten jorden ignoreras. Jag kände att neutralitet allt mer började likna att sitta tyst på läktaren medan demokratin monteras ned.
Varför just Miljöpartiet? Det var inte helt självklart. Miljöpartiet är inte det enda partiet som jag har röstat på. Men det finns några delar som har gjort att min röst oftast har gått dit.
Den första är att jag upplever att klimatkrisen som politisk fråga får alldeles för låg prioritet, och att Miljöpartiets klimatpolitik behövs för att säkra Sveriges och världens framtid.
Den andra delen handlar om att Miljöpartiet har en stark politik inom områden såsom djurens rättigheter och bistånd. För mig är solidariteten med andra arter och människor enormt viktig, och jag anser att alltför många röstar utifrån egenintresse snarare än utifrån vad som är bäst för helheten.
Den tredje är att Miljöpartiet är grundat i grön ideologi. Partiet är inte vänster eller höger. Efter att ha fördjupat mig i just grön ideologi insåg jag att det var den ideologi som låg mig närmast, eftersom jag varken är konservativ, borgerlig eller vänster.
Däremot uppskattar jag inte när Miljöpartiet lätt klumpas ihop med vänsterblocket och där partiets politik och ideologi inte får stå för sig själva. Jag tycker inte att Sverige bör eftersträva en politisk situation som i USA. Jag tror att det är bra med en mångfald av partier och perspektiv. Jag tror att kompromisser är bra och att de gör det möjligt för fler svenska medborgare att få det bättre, oavsett regering.
För trots att jag har valt Miljöpartiet identifierar jag mig inte som vänster. Jag vill bortom de gamla ideologierna. Bortom den gamla uppdelningen mellan kapitalism och kommunism. Jag vill framåt mot en ny tid, grundad på principer och där vi utformar modiga idéer utifrån gemensamma värderingar.
Jag har en konservativ ådra. Jag älskar traditioner, kultur och historia. Jag är liberal i den meningen att jag värnar individens frihet och möjligheten att påverka och leva sitt eget liv, dock inte nödvändigtvis så som liberalismen ofta uttrycks idag. Jag är troende och värnar värderingar kopplade till familj och omsorgen om barn, äldre och våra närmaste. Jag är positivt inställd till företagande, innovation och entreprenörskap och anser att det är bland det finaste vi har.
Men för mig ryms alla dessa värderingar inom ramen för mänsklig värdighet och mänskliga rättigheter. Inom ramen för solidaritet med andra människor, samhällsgrupper och kulturer. De bör också uttryckas inom planetens gränser, med stor respekt för naturen och djurens egenvärde och existensberättigande.
Jag är inte höger eller vänster. Jag är grön.
Jag bryr mig om friheten, människans autonomi över sitt eget liv och hennes egenvärde. Ett värde som inte är grundat i vad hon producerar eller bidrar med till samhället, utan i att hon är människa och existerar.
Varje människa är unik och jag tror att vi alla bär på något otroligt fint inom oss som, om vi bara fick chansen i ett system som gynnar mångfald, deltagande och olikheter, skulle kunna bidra på fantastiska sätt till det gemensamma.
Mitt val att vara partipolitiskt aktivt är fyllt av rädsla för att exkluderas, förenklas och förödmjukas bara på grund av vilket parti jag har valt, eller för att jag är kvinna. För min omtanke och kärlek till planeten, naturen, djuren och människan sträcker sig långt bortom mina egna vänner eller partiets väljare. Jag vill verka för hela Sverige. Prata med och lyssna på människor från olika samhällsgrupper.
Inte heller har jag särskilt mycket till övers för hur den politiska debatten ofta ser ut idag, där frånvaron av lyssnande, visdom, medmänsklighet, ödmjukhet och respekt är slående. Jag vill inte ägna mig åt pajkastning, opposition för oppositionens skull eller förlöjligande av andra människor. Jag vill stå för mina egna och våra gemensamma idéer. Fokusera på den förändring vi vill skapa utifrån hoppfulla visioner.
I allt detta vill jag fortsätta vara Sophie. Genuint sårbar och mänsklig. För jag är inte mer än en människa. Men jag väljer att både ta mitt ansvar, utöva min rättighet och mitt privilegium att bidra till politisk förändring.
Vi får se om den politiska vägen håller för någon som mig i längden. Men jag måste i alla fall prova. För jag tror att tiden är mogen för modiga idéer och nya sätt att bedriva och uträtta politik.
Tack för att ni läste!
Less than a month ago, I publicly announced on Instagram and Facebook that I am running for the Swedish Parliament in the 2026 election as a candidate for the Green Party. The response to my post was overwhelmingly positive. Several friends and acquaintances reached out with comments such as, “Finally, the right person in the right place,” “I didn’t even realise I had been waiting for this,” and “It was only a matter of time.”
Very few people expressed surprise, and no one asked why I had decided to run. Not even in relation to my choice of party.
Of course, there are some people close to me who are less encouraging. Partly because they do not believe politics is the most effective way to create change, and partly because they worry about how exposed female politicians and public figures can be in Sweden today. A seat in Parliament does not automatically make someone a public figure or provide them with a platform, but there is undoubtedly a risk of threats and harassment for anyone who chooses to take on a political role.
For me, however, this was a major step and far from an obvious one. After posting my video on Instagram, I felt anxiety and deep concern. I have reflected on why, and I believe there are several reasons.
First, I have always been politically neutral in my professional work. A large part of my career has been within the United Nations and the Red Cross, where neutrality is a guiding principle. Second, I dislike the current polarisation in Swedish society, where people from different political parties, or even those who simply vote differently, increasingly struggle to engage in respectful conversations with one another. More broadly, I do not like being placed into a box, nor do I feel comfortable with identity politics.
I do not always identify with the culture of the Green Party either, or with the more activist and climate alarmist image that some people associate with it. I also believe part of my concern stems from the many assumptions people make about those who are politically active, assumptions that are often based almost entirely on which party they belong to.
Despite all this, I chose to join a political party less than one parliamentary term ago. And despite all this, I have chosen to run for Parliament.
Why?
Growing up in Sweden, I was deeply shaped by the story of constant progress. The story of expanding welfare, the benefits of democracy, and the successes of globalisation. Yet fifteen years of active work in sustainable development across multiple fields, and especially my recent focus on our economic system, have given me a very different perspective.
It is a perspective centred on the fragility of our current systems and the many ways in which they fail to deliver sustainable development where human needs are met across the world within planetary boundaries.
At times, this reality has been shocking, anxiety-inducing, and existentially difficult to navigate. At the same time, I have had the privilege of working on the issues I care most deeply about, contributing to positive change through organizations, businesses, and international institutions.
Alongside this work, however, I have witnessed a rapid transformation of the political landscape over just a few years. Democracy, freedom of expression, human rights, and international law are not only being weakened and threatened; they are increasingly being actively challenged by forces that now hold significant political influence.
We are seeing a development in which people continue to die in conflicts and from the consequences of the climate crisis. We are seeing the very foundation of human survival, biodiversity, being destroyed. We are seeing the rights of women and other groups, rights for which Sweden and the world have made remarkable progress over just two generations, no longer being protected or upheld.
At some point, I realised I could no longer sit on the sidelines while fundamental principles of human dignity, the post-war commitment to international cooperation and peace, and scientific insights about humanity’s survival on Earth were being ignored. Neutrality increasingly began to feel like sitting silently in the stands while democracy was being dismantled.
Why the Green Party? It was not entirely obvious.
The Green Party is not the only party I have voted for. However, there are several reasons why it has most often received my vote. The first is that I believe the climate crisis receives far too little political priority. I believe Green climate policies are necessary to secure both Sweden’s and the world’s future.
The second reason is the party’s strong commitment to issues such as animal rights and international development cooperation. Solidarity with both other people and other species is deeply important to me. Too often, I believe people vote primarily based on self-interest rather than on what serves the common good.
The third reason is that the Green Party is rooted in green political ideology. It is neither left nor right. As I explored green political thought more deeply, I realised that it aligned more closely with my values than any other political tradition, because I do not see myself as conservative, liberal-conservative, or socialist.
That said, I do not appreciate how easily the Green Party is often placed within a broader left-wing bloc, preventing its own ideology and political vision from standing on their own merits.
I do not believe Sweden should aspire to the kind of political environment that exists in the United States. I believe diversity of parties and perspectives is healthy. I believe compromise is valuable, and that it allows more citizens to see their concerns reflected regardless of which government is in power.
Because even though I have chosen the Green Party, I do not identify as being on the left. I want to move beyond the old ideological divides. Beyond the outdated conflict between capitalism and communism. I want to move toward a new era grounded in principles, where we develop courageous ideas based on shared values.
I have a conservative side. I love traditions, culture, and history. I am liberal in the sense that I value individual freedom and people’s ability to shape and live their own lives, though not necessarily in the way liberalism is often expressed today. I am a person of faith and care deeply about values connected to family and the care of children, older generations, and those closest to us. I am strongly supportive of entrepreneurship, innovation, and business creation, and I consider them among the finest expressions of human creativity.
But all of these values, for me, exist within the framework of human dignity and human rights. Within a framework of solidarity with other people, communities, and cultures. And they must be expressed within planetary boundaries, with deep respect for nature and for the intrinsic value and right to exist of other living beings.
I am not left or right. I am Green.
I care about freedom, about human autonomy, and about the inherent worth of every person. A worth that is not based on what someone produces or contributes economically, but simply on the fact that they are human and that they exist.
Every human being is unique. I believe that each of us carries something beautiful within us that, if given the opportunity within a system that embraces diversity, participation, and difference, could contribute profoundly to our shared future.
My decision to become politically active is filled with fears of being excluded, simplified, or ridiculed because of the party I have chosen, or because I am a woman.
Yet my care and love for this planet, for nature, for animals, and for people extend far beyond my friends or any party’s voters. I want to serve all of Sweden. I want to speak with and listen to people from every part of society.
Nor do I have much appreciation for the way political debate is often conducted today, where the absence of listening, wisdom, compassion, humility, and respect is striking. I do not want to engage in mudslinging, opposition for opposition’s sake, or the ridicule of others. I want to stand for my own ideas and for the ideas we share. I want to focus on the change we wish to create through hopeful visions of the future.
Throughout all of this, I want to remain Sophie. Genuinely vulnerable. Genuinely human. Because I am nothing more than a human being. But I choose to take responsibility. I choose to exercise both my right and my privilege to contribute to political change. Whether the political path is sustainable for someone like me in the long run remains to be seen. But I have to try.
Because I believe the time is ripe for courageous ideas and for new ways of doing politics.
Thank you for reading!